Kategori: lopp

Ängsö 170930

Save the date

30:e september 2017

I samarbete med Westamannastiftelsen arrangerar vi en annorlunda upplevelse i naturreservatet på Ängsö.

Mer info inom kort.

Björnlunken 2017

Idag, lördag 6/5, var WTRS representerade på Björnlunkens samtliga distanser i skogarna utanför Kungsör.

Fina stigar och grymt arrangemang gjorde dagen till en riktig höjdare och vi ser redan fram mot nästa års upplaga.

Trans Gran Canaria 2017

Gran Canaria, lördag den 25 februari 2017

Klockan är 04.23 och jag sitter på bussen som ska ta mig upp till starten av Transgrancanaria. Har varit magsjuk torsdag och fredag och bestämde mig först när jag vaknade att jag ändå skulle göra ett försök att ta mig de 82 kilometrarna mellan bergsbyn Fontanales och Maspalomas. Man kan ju alltid bryta.17016476_1263979830359537_779538615_o

Klockan är 06.57 och det är 3 minuter till start. Vi står uppradade i startfollan och luften är laddad av förväntningar på äventyret som ligger framför oss. Solen har ännu inte gått upp och man bländas av pannlampor samtidigt som öronen bedövas av speakern som vrålar i micken. Jag fattar inte ett ord men blir uppjagad av intensiteten i hans röst. Det blir plötsligt knäpptyst. Vad händer? Fattar inget men tycker mig höra en svag takt ifrån ett slaginstrument. Ljudet blir starkare och min kropp rycks med av rytmen som ökar och ökar tills en mäktig kör av mansröster får stämningen på torget att vibrera. I 2 minuter fortsätter detta innan det blir tyst igen och speakern startar en nedräkning på spanska. ”Diez, nueve, ocho, siete…”

17035870_10154557710528893_1053187097_oStartskottet går, jublet stiger och det blir rusning direkt för att söka position inför de smala stigar som vi strax ska in på. Jag tar det lugnt och försöker fokusera på att hålla mig på benen i folkmassan som rör sig upp mot den första stigningen. Vi ska ju trots allt springa hela dagen.
Klockan är 11.23. Vi är påväg ner mot Teror och framsidan på det högra låret börjar kännas en aning stel. Inte bra. För många timmar kvar och för många, långa utförslöpningar. Bestämmer mig för att ta det lite lugnare och fokusera på fotisättningen för att avlasta muskeln.

Klockan är 14.12 och den långa klättringen upp mot Roc Nuble har precis börjat. Jag kommer ifatt Rodríguez som är en herre i sina bästa år. Han ber mig ta ett kort av honom med berget i bakgrunden. Vi kör en stund tillsammans och han frågar mig hur jag mår. Jag berättar att det känns fint och att benen börjar bli lite trötta. Han säger att det ska vara så. Jag frågar hur han mår. ”Min röv bränner som eld” svarar han.

Klockan är 17.20. Är påväg ner mot den sista större kontrollen och det börjar bli riktigt illa med framsida lår i bägge benen. Känner också att skinnet håller på att lossna på en del ställen på fötterna. Sätter mig på en sten bredvid stigen. Av med strumporna och konstaterar snabbt att det inte ser bra ut. Fram med tejp för att skydda de mest utsatta partierna. Medan jag sitter där hinner ett tiotal löpare passera. Varenda en stannar och frågar om jag är ok och om jag behöver hjälp. Att alla alltid ser efter varandra är något jag verkligen uppskattar. Alla vet att det finns risker med vad vi håller på med och att vi måste hålla ihop.

Klockan är 18.45. Solen börjar gå ner och himlen skiftar i rosa. Vid horisonten skymtar havet och jag förstår att det kommer att gå vägen. Hela jag fylls av känslor som jag inte kan sätta ord på. Från att det i princip varit kört att ta sig till start till att nu ha målet 17093128_10154557710553893_663301135_oinom räckhåll. Sanslöst!Jag plockar fram pannlampan och fortsätter klättringen längs bergssidan samtidigt som jag tänker på något som Rodríguez sa. ”When it feels hard, think of what you will eat after the race”. Låter som en bra idé Så jag går lös och fantiserar fritt om öl och friterad mat och pizza och kyckling och sushi osv.

Klockan är 20.12. Jag springer tillsammans med en liten grupp löpare i en uttorkad flodbädd och svär lite för mig själv. Hade fått för mig att den sista biten skulle vara enkel. Istället är det stenar till förbannelse. Man får inget gratis utan måste ha koll på varenda steg. Och ont gör det när man missar lite. Fanns det ingen bättre stig? Gnäller vidare en stund. Sedan kommer jag på att jag just där och då delar en fantastisk stund med människor jag inte känner. Vi förflyttar oss genom mörkret tillsammans mot ett gemensamt mål. Alla har tagit sig igenom dagen och hanterat olika saker och ska snart få möta de som väntar vid målet. I mitt fall är det familjen. Som jag längtar att få krama om dem. Flodbädden känns plötsligt lätt att forcera och jag märker att jag ökar tempot en aning eftersom det blir en lucka till gruppen.

Klockan är 21.02. De sista kilometrarna går inne i Maspalomas. Det är fest på gatorna och människor hejar och skriker ”venga, venga, venga..” och ”champione” eller något liknande. Benen vill inte springa längre men på något sätt går det fortfarande. Har vikit ihop stavarna och har dem nu i högerhanden. Tar en sista mun med vatten. Varför vet jag inte. Ska ju korsa mållinjen inom ett par minuter.17036931_10154557710538893_860347264_o

Från målområdet hörs samma typ av hysteriska speaker som vrålar besinningslöst som i starten. Musik pumpar ur högtalarna och det är massor med människor på bägge sidor om vägen. Jag ökar farten och ser plötsligt 3 välbekanta figurer. Får en tår i ögat. ”Heja pappa!” skriker döttrarna. ”Du klarade det” skriker min fru. De överröstar speakern utan problem. När jag når dem tar de min hand och jag fattar att de tänker springa med mig in i mål. Tillsammans springer vi längs den gröna mattan som är utrullad för alla de som har varit ute i allt från ett par timmar till flera dygn och nu äntligen når sin slutdestination. Känslan är helt otrolig och när vi korsar mållinjen blir vi stående tillsammans i en liten ring. Jag böjer mig ner för att krama om minsta tösen när hon utbrister ”oj, vad du luktar illa”. Och så är det såklart efter 14h äventyr i de Gran Canariska bergen med massor av svett och sveda.

Lärdomar inför nästa utmaning:

Eftersom loppet bjöd på så mycket utförslöpning hade det varit bra att träna
 ännu mer av detta. Torra strumpor i dropbagen hade nog hjälpt mina fötter att må lite bättre. Jag tog det lugnt vid 17091390_10154557710613893_1714511016_ostationerna och såg till att få i mig energi. Det var definitivt en nyckel för att klara loppet. Jag åt de saker som jag visste att min mage kunde klara och testade inget nytt vid stationerna. Galet nöjd att jag bland annat skippade espresso som jag annars älskar. Jag hade med mig grejer för att plåstra om mig själv. Kanon! När det blev jobbigt kunde jag fokusera mina tankar på saker som hjälpte mig framåt. Ska utveckla detta mer.

Tack för att du läste!

Martin Larsson

På planet hem till Sverige…

17035827_10154557710548893_669864984_o