Toppen av Håkull

I helgen var vi ett gäng bestående av Jörgen, Karin, Magnus, Marianne, Staffan, Sofie, Erik, Ilich, Rodde och undertecknad, som drog ner till Skåne för tre dagars löpning/äventyr på Kullabergs vindlande stigar och branta sluttningar.

Häng utanför stugorna

Vårt boende låg mitt på berget med 4 stigar som ledde ut i olika riktningar vilket gjorde att vi kunde ta oss ut direkt vid ankomst på torsdagen för en runda ut mot fyren innan vi kröp in i bastun.

Fredagen vigdes åt ett långpass som hade det mesta. Vi startade ca 9.30 och styrde kosan österut mot Arild via relativt lättsprungna stigar genom stora bokskogar. Efter ca 1h 20min var vi framme vid den punkt där turen vänder västerut igen. Platsen heter Fiskaren och är starten på det som kallas för Dödens Zon i loppet Ladonia Mountain Memorial (som för övrig går i juli i år). Här är man tvungen att springa/klättra över stora stenblock längs havet som ofta är otroligt hala och risken är stor att man faller och skadar sig om man inte är uppmärksam. Efter ett par kilometer tonar det mytomspunna Nimis upp sig och banan vänder rätt upp för berget innan den störtar ner i nästa avgrund som kallas för Håkulls mal.

Dödens zon

Här vänder det återigen uppför och man har en klättring på ca 185 hm framför sig som inte liknar något annat. Det är brant, lerigt och lösa stenar släpper sitt tag om sluttningen och riskerar att träffa de som är dumma nog att försöka sig på detta parti. Vi hade dock turen/skickligheten att hantera denna del och kunde efter något som kändes som en evighet njuta av den otroliga utsikten ifrån toppen på Håkull som är Kullabergs högsta punkt. Från Fiskaren är det inte mer än ett par kilometer till denna punkt men det tog oss nästan 1h 30 minuter vilket skvallrar om svårighetsgraden.

Nimis

Efter lite välförtjänt vila styrde vi stegen mot fyren för att äta lunch hos Per Sjögren som är en i teamet bakom Kullamannen. Förutom att Per är en bra kock är han även en fantastisk historieberättare och vi fick lyssna till diverse äventyr om bland annat fellrunning i England till hantering av björnar när man springer trail i Transylvanien.

Per fixade lunchen vid fyren

Efter lunchen gjorde vi några klättringar på klipporna i området omkring fyren och besökte bland annat Silvergrottan innan vi började röra oss hemåt igen. Dagen avslutades hos Lisa på Krukmakeriet i Mölle där de serverar Neapolitansk Pizza och god öl.

Lördag förmiddag ägnades åt grottforskning och vi tog oss igenom Trollhålet som ligger på Kullabergs nordsida. Grottans ingång är minimal men när den väl är passerad öppnar en mindre sal upp sig. I grottans tak hänger spindlar stora som knytnävar (aningen överdrivet) och det var lite läskigt att ta sig till den andra ingången. Pannlamporna kom till användning eftersom det var becksvart.

Trollhålet

Efter detta lilla äventyr var det dags att ta sig upp till fyren igen. Per hade lagat Gulasch. Till efterrätt serverade han en utmaning i form av Kullamannens FKT bana. FKT står för Fastest Known Time och består av 8 kontroller som skall tas i ordning. Kontrollerna är placerade på de mest djävliga ställen och att bara ta sig till vissa av dem kräver en hel del av löpare som antar utmaningen. Officiellt mäter banan strax över 10k/600hm beroende på hur man orienterar.

Jörgen och Karin under FKT-passet

Samtidigt som Per hade en kort genomgång med oss övergick regnet till kraftigt snöfall och vi förstod att flera av de nedstigningar där man har dragit avspärrningar för att folk inte ska ramla ner nu skulle bli hala och slippriga. Per kallade detta för ”Fint engelskt bergsväder” och bad oss att dela in oss i par samtidigt som hand delade ut kartorna.

Klättring efter första kontrollen av FKT-banan

Starten går till så att man lägger handen på fyrens dörr och startar sin klocka när det första steget tas. Efter ca 200 meter störtar man nerför branten mot Kullalå som är avspärrat område. ”Stigen” utgörs av lera och lösa stenar och din hand ska doppas i havet för att kontrollen skall räknas som avklarad. Därefter går färden uppåt igen och jakten på FKT´n är inledd. Banan fortsätter på detta sätt med nedstigningar och klättringar om vartannat. Du får ta vilken väg du vill men det finns inte så många att välja på eftersom stigen ofta kantas av stup och branter som är omöjliga att forcera. Pulsen ligger nära på eller precis under max hela banan och magen gör allt för att behålla Gulaschen.

Snöandet har tilltagit och det fina bergsvädret gör marken vit och försvårar letandet efter kontrollerna. Vi missar kontrollen vid Trollhålet och blir tvungna att klättra ner igen innan vi hittar markeringen och kan bocka av den genom att röra vid den. Plötsligt hör jag ett märkligt ljud och som visar sig komma ifrån Eriks nedre regioner. Gulaschen har skapat gaser och det ekar i ravinen av något som mest liknar höga toner ifrån en trumpet. Är för trött för att skratta men bestämmer mig för att lägga denna stund på minnet. Vi gnetar på. Tar kontroll efter kontroll och tillslut ser vi fyren igen. Upp till toppen av Åkersberget och ner igen innan vi börjar den sista stigningen för att få lägga våra händer på den stora trädörren som leder in i fyren.

Tallnäset

Jag är otroligt trött och vid middagen senare på kvällen berättar Erik att jag hade skrikit något ohörbart vid ett par tillfällen de sista minuterna. Klockan stannar på 1h 20min 56sek och 9,24k vilket ger 8.46 min/km. Galet! Inne i fyren väntar Per med kaffe och kanelbulle och vi spanar efter resten av gänget som startade efter oss. Par efter par trillar in. Trötta och kalla men med stora leenden. ”Fan va kul!” utropar någon och vi inser att vi gillar saker som de flesta andra inte skulle komma på tanken att göra. Resten av kvällen spenderas på Grand Hotell i Mölle där vi äter en god middag och delar dagens upplevelser.

Mölle i bakgrunden

Kullaberg är så många saker på samma gång. Vackert och brutalt, böljande och omöjligt, kargt och lummigt, stort och smalt. Vädret skiftar på ett par minuter och de som väljer att ge sig ut på berget behöver vara förberedda på att förutsättningarna ständigt ändras. Platsen kommer alltid att ha en plats i våra hjärtan och redan i sommar återvänder vi för att ställa oss på startlinjen till Ladonia Mountain Memorial (det finns några platser kvar). Vi bestämde oss för att göra om denna resa igen nästa vår så hör av dig om du är intresserad och inte kan vänta tills anmälan öppnar.

/Martin

(Fler bilder HÄR)