Den 30:e september är det premiär för Ängsö Trail Run
Läs mer om loppet HÄR
Högbyn 22 juli
Dagen före midsommarafton kl. 19 startade vi i Högbyn utanför Fagersta. Målet var att utforska Bruksledens etapp 21&22 som ska vara de mest kuperade och få till ett rejält långpass med många höjdmeter.
Sista veckan innan The Rap Race går vi all in
Vecka 22 går vi ”all in” och erbjuder möjligheten att springa varje dag fram till The Rap Race!
Evenemang läggs upp på vår facebooksida med mer info inför varje pass.
Sprid ordet, speciellt till de som vill testa banorna 5k och 10k tillsammans med andra.
-Måndag: samling utegymmet rocklunda 18:30, nybörjare/lugn 5k och medel +10k
-Tisdag: samling Orientalen 18:30, lugn +10k
-Onsdag: samling utegymmet Rocklunda 18:30, nybörjare/lugn, medel, snabb
-Torsdag: samling Orientalen 18:30, medel +10k
-Fredag: samling foten av backen till Villa utsikten 16:30, backträning
-Lördag: THE RAP RACE PT.3
Provspring 21k sträckan på lördag 13/5.
Gratis träff som är öppen för alla som vill testa att springa 21km sträckan i hyfsat lugnt tempo tillsammans med andra.
Start i Skultuna kl 10:00.
Mer info hittar du i evenemanget på Facebook
Välkomna!
Save the date
30:e september 2017
I samarbete med Westamannastiftelsen arrangerar vi en annorlunda upplevelse i naturreservatet på Ängsö.
Mer info inom kort.
Idag, lördag 6/5, var WTRS representerade på Björnlunkens samtliga distanser i skogarna utanför Kungsör.
Fina stigar och grymt arrangemang gjorde dagen till en riktig höjdare och vi ser redan fram mot nästa års upplaga.
Toppen av Håkull
I helgen var vi ett gäng bestående av Jörgen, Karin, Magnus, Marianne, Staffan, Sofie, Erik, Ilich, Rodde och undertecknad, som drog ner till Skåne för tre dagars löpning/äventyr på Kullabergs vindlande stigar och branta sluttningar.
Häng utanför stugorna
Vårt boende låg mitt på berget med 4 stigar som ledde ut i olika riktningar vilket gjorde att vi kunde ta oss ut direkt vid ankomst på torsdagen för en runda ut mot fyren innan vi kröp in i bastun.
Fredagen vigdes åt ett långpass som hade det mesta. Vi startade ca 9.30 och styrde kosan österut mot Arild via relativt lättsprungna stigar genom stora bokskogar. Efter ca 1h 20min var vi framme vid den punkt där turen vänder västerut igen. Platsen heter Fiskaren och är starten på det som kallas för Dödens Zon i loppet Ladonia Mountain Memorial (som för övrig går i juli i år). Här är man tvungen att springa/klättra över stora stenblock längs havet som ofta är otroligt hala och risken är stor att man faller och skadar sig om man inte är uppmärksam. Efter ett par kilometer tonar det mytomspunna Nimis upp sig och banan vänder rätt upp för berget innan den störtar ner i nästa avgrund som kallas för Håkulls mal.
Dödens zon
Här vänder det återigen uppför och man har en klättring på ca 185 hm framför sig som inte liknar något annat. Det är brant, lerigt och lösa stenar släpper sitt tag om sluttningen och riskerar att träffa de som är dumma nog att försöka sig på detta parti. Vi hade dock turen/skickligheten att hantera denna del och kunde efter något som kändes som en evighet njuta av den otroliga utsikten ifrån toppen på Håkull som är Kullabergs högsta punkt. Från Fiskaren är det inte mer än ett par kilometer till denna punkt men det tog oss nästan 1h 30 minuter vilket skvallrar om svårighetsgraden.
Nimis
Efter lite välförtjänt vila styrde vi stegen mot fyren för att äta lunch hos Per Sjögren som är en i teamet bakom Kullamannen. Förutom att Per är en bra kock är han även en fantastisk historieberättare och vi fick lyssna till diverse äventyr om bland annat fellrunning i England till hantering av björnar när man springer trail i Transylvanien.
Per fixade lunchen vid fyren
Efter lunchen gjorde vi några klättringar på klipporna i området omkring fyren och besökte bland annat Silvergrottan innan vi började röra oss hemåt igen. Dagen avslutades hos Lisa på Krukmakeriet i Mölle där de serverar Neapolitansk Pizza och god öl.
Lördag förmiddag ägnades åt grottforskning och vi tog oss igenom Trollhålet som ligger på Kullabergs nordsida. Grottans ingång är minimal men när den väl är passerad öppnar en mindre sal upp sig. I grottans tak hänger spindlar stora som knytnävar (aningen överdrivet) och det var lite läskigt att ta sig till den andra ingången. Pannlamporna kom till användning eftersom det var becksvart.
Trollhålet
Efter detta lilla äventyr var det dags att ta sig upp till fyren igen. Per hade lagat Gulasch. Till efterrätt serverade han en utmaning i form av Kullamannens FKT bana. FKT står för Fastest Known Time och består av 8 kontroller som skall tas i ordning. Kontrollerna är placerade på de mest djävliga ställen och att bara ta sig till vissa av dem kräver en hel del av löpare som antar utmaningen. Officiellt mäter banan strax över 10k/600hm beroende på hur man orienterar.
Jörgen och Karin under FKT-passet
Samtidigt som Per hade en kort genomgång med oss övergick regnet till kraftigt snöfall och vi förstod att flera av de nedstigningar där man har dragit avspärrningar för att folk inte ska ramla ner nu skulle bli hala och slippriga. Per kallade detta för ”Fint engelskt bergsväder” och bad oss att dela in oss i par samtidigt som hand delade ut kartorna.
Klättring efter första kontrollen av FKT-banan
Starten går till så att man lägger handen på fyrens dörr och startar sin klocka när det första steget tas. Efter ca 200 meter störtar man nerför branten mot Kullalå som är avspärrat område. ”Stigen” utgörs av lera och lösa stenar och din hand ska doppas i havet för att kontrollen skall räknas som avklarad. Därefter går färden uppåt igen och jakten på FKT´n är inledd. Banan fortsätter på detta sätt med nedstigningar och klättringar om vartannat. Du får ta vilken väg du vill men det finns inte så många att välja på eftersom stigen ofta kantas av stup och branter som är omöjliga att forcera. Pulsen ligger nära på eller precis under max hela banan och magen gör allt för att behålla Gulaschen.
Snöandet har tilltagit och det fina bergsvädret gör marken vit och försvårar letandet efter kontrollerna. Vi missar kontrollen vid Trollhålet och blir tvungna att klättra ner igen innan vi hittar markeringen och kan bocka av den genom att röra vid den. Plötsligt hör jag ett märkligt ljud och som visar sig komma ifrån Eriks nedre regioner. Gulaschen har skapat gaser och det ekar i ravinen av något som mest liknar höga toner ifrån en trumpet. Är för trött för att skratta men bestämmer mig för att lägga denna stund på minnet. Vi gnetar på. Tar kontroll efter kontroll och tillslut ser vi fyren igen. Upp till toppen av Åkersberget och ner igen innan vi börjar den sista stigningen för att få lägga våra händer på den stora trädörren som leder in i fyren.
Tallnäset
Jag är otroligt trött och vid middagen senare på kvällen berättar Erik att jag hade skrikit något ohörbart vid ett par tillfällen de sista minuterna. Klockan stannar på 1h 20min 56sek och 9,24k vilket ger 8.46 min/km. Galet! Inne i fyren väntar Per med kaffe och kanelbulle och vi spanar efter resten av gänget som startade efter oss. Par efter par trillar in. Trötta och kalla men med stora leenden. ”Fan va kul!” utropar någon och vi inser att vi gillar saker som de flesta andra inte skulle komma på tanken att göra. Resten av kvällen spenderas på Grand Hotell i Mölle där vi äter en god middag och delar dagens upplevelser.
Mölle i bakgrunden
Kullaberg är så många saker på samma gång. Vackert och brutalt, böljande och omöjligt, kargt och lummigt, stort och smalt. Vädret skiftar på ett par minuter och de som väljer att ge sig ut på berget behöver vara förberedda på att förutsättningarna ständigt ändras. Platsen kommer alltid att ha en plats i våra hjärtan och redan i sommar återvänder vi för att ställa oss på startlinjen till Ladonia Mountain Memorial (det finns några platser kvar). Vi bestämde oss för att göra om denna resa igen nästa vår så hör av dig om du är intresserad och inte kan vänta tills anmälan öppnar.
/Martin
(Fler bilder HÄR)
Gran Canaria, lördag den 25 februari 2017
Klockan är 04.23 och jag sitter på bussen som ska ta mig upp till starten av Transgrancanaria. Har varit magsjuk torsdag och fredag och bestämde mig först när jag vaknade att jag ändå skulle göra ett försök att ta mig de 82 kilometrarna mellan bergsbyn Fontanales och Maspalomas. Man kan ju alltid bryta.
Klockan är 06.57 och det är 3 minuter till start. Vi står uppradade i startfollan och luften är laddad av förväntningar på äventyret som ligger framför oss. Solen har ännu inte gått upp och man bländas av pannlampor samtidigt som öronen bedövas av speakern som vrålar i micken. Jag fattar inte ett ord men blir uppjagad av intensiteten i hans röst. Det blir plötsligt knäpptyst. Vad händer? Fattar inget men tycker mig höra en svag takt ifrån ett slaginstrument. Ljudet blir starkare och min kropp rycks med av rytmen som ökar och ökar tills en mäktig kör av mansröster får stämningen på torget att vibrera. I 2 minuter fortsätter detta innan det blir tyst igen och speakern startar en nedräkning på spanska. ”Diez, nueve, ocho, siete…”
Startskottet går, jublet stiger och det blir rusning direkt för att söka position inför de smala stigar som vi strax ska in på. Jag tar det lugnt och försöker fokusera på att hålla mig på benen i folkmassan som rör sig upp mot den första stigningen. Vi ska ju trots allt springa hela dagen.
Klockan är 11.23. Vi är påväg ner mot Teror och framsidan på det högra låret börjar kännas en aning stel. Inte bra. För många timmar kvar och för många, långa utförslöpningar. Bestämmer mig för att ta det lite lugnare och fokusera på fotisättningen för att avlasta muskeln.
Klockan är 14.12 och den långa klättringen upp mot Roc Nuble har precis börjat. Jag kommer ifatt Rodríguez som är en herre i sina bästa år. Han ber mig ta ett kort av honom med berget i bakgrunden. Vi kör en stund tillsammans och han frågar mig hur jag mår. Jag berättar att det känns fint och att benen börjar bli lite trötta. Han säger att det ska vara så. Jag frågar hur han mår. ”Min röv bränner som eld” svarar han.
Klockan är 17.20. Är påväg ner mot den sista större kontrollen och det börjar bli riktigt illa med framsida lår i bägge benen. Känner också att skinnet håller på att lossna på en del ställen på fötterna. Sätter mig på en sten bredvid stigen. Av med strumporna och konstaterar snabbt att det inte ser bra ut. Fram med tejp för att skydda de mest utsatta partierna. Medan jag sitter där hinner ett tiotal löpare passera. Varenda en stannar och frågar om jag är ok och om jag behöver hjälp. Att alla alltid ser efter varandra är något jag verkligen uppskattar. Alla vet att det finns risker med vad vi håller på med och att vi måste hålla ihop.
Klockan är 18.45. Solen börjar gå ner och himlen skiftar i rosa. Vid horisonten skymtar havet och jag förstår att det kommer att gå vägen. Hela jag fylls av känslor som jag inte kan sätta ord på. Från att det i princip varit kört att ta sig till start till att nu ha målet 
inom räckhåll. Sanslöst!Jag plockar fram pannlampan och fortsätter klättringen längs bergssidan samtidigt som jag tänker på något som Rodríguez sa. ”When it feels hard, think of what you will eat after the race”. Låter som en bra idé Så jag går lös och fantiserar fritt om öl och friterad mat och pizza och kyckling och sushi osv.
Klockan är 20.12. Jag springer tillsammans med en liten grupp löpare i en uttorkad flodbädd och svär lite för mig själv. Hade fått för mig att den sista biten skulle vara enkel. Istället är det stenar till förbannelse. Man får inget gratis utan måste ha koll på varenda steg. Och ont gör det när man missar lite. Fanns det ingen bättre stig? Gnäller vidare en stund. Sedan kommer jag på att jag just där och då delar en fantastisk stund med människor jag inte känner. Vi förflyttar oss genom mörkret tillsammans mot ett gemensamt mål. Alla har tagit sig igenom dagen och hanterat olika saker och ska snart få möta de som väntar vid målet. I mitt fall är det familjen. Som jag längtar att få krama om dem. Flodbädden känns plötsligt lätt att forcera och jag märker att jag ökar tempot en aning eftersom det blir en lucka till gruppen.
Klockan är 21.02. De sista kilometrarna går inne i Maspalomas. Det är fest på gatorna och människor hejar och skriker ”venga, venga, venga..” och ”champione” eller något liknande. Benen vill inte springa längre men på något sätt går det fortfarande. Har vikit ihop stavarna och har dem nu i högerhanden. Tar en sista mun med vatten. Varför vet jag inte. Ska ju korsa mållinjen inom ett par minuter.
Från målområdet hörs samma typ av hysteriska speaker som vrålar besinningslöst som i starten. Musik pumpar ur högtalarna och det är massor med människor på bägge sidor om vägen. Jag ökar farten och ser plötsligt 3 välbekanta figurer. Får en tår i ögat. ”Heja pappa!” skriker döttrarna. ”Du klarade det” skriker min fru. De överröstar speakern utan problem. När jag når dem tar de min hand och jag fattar att de tänker springa med mig in i mål. Tillsammans springer vi längs den gröna mattan som är utrullad för alla de som har varit ute i allt från ett par timmar till flera dygn och nu äntligen når sin slutdestination. Känslan är helt otrolig och när vi korsar mållinjen blir vi stående tillsammans i en liten ring. Jag böjer mig ner för att krama om minsta tösen när hon utbrister ”oj, vad du luktar illa”. Och så är det såklart efter 14h äventyr i de Gran Canariska bergen med massor av svett och sveda.
Lärdomar inför nästa utmaning:
Eftersom loppet bjöd på så mycket utförslöpning hade det varit bra att träna
ännu mer av detta. Torra strumpor i dropbagen hade nog hjälpt mina fötter att må lite bättre. Jag tog det lugnt vid 
stationerna och såg till att få i mig energi. Det var definitivt en nyckel för att klara loppet. Jag åt de saker som jag visste att min mage kunde klara och testade inget nytt vid stationerna. Galet nöjd att jag bland annat skippade espresso som jag annars älskar. Jag hade med mig grejer för att plåstra om mig själv. Kanon! När det blev jobbigt kunde jag fokusera mina tankar på saker som hjälpte mig framåt. Ska utveckla detta mer.
Tack för att du läste!
Martin Larsson
På planet hem till Sverige…
I juli drar vi till Island för att njuta av öns fantastiska natur.
Som en vandringsresa fast i lite snabbare tempo.
Läs mer här:
Iceland Sessions 2017
© 2018 Westeros Trail Running Society
Tema av Anders Noren — Upp ↑